Tar det aldrig slut? Här kommer ännu en del i NY-resan:
På lördagmorgonen vaknade vi tidigt (av den där jet-laggen antar jag). Vi hade redan innan gett upp planen på att åka ut till Frihetsgudinnan, men vi åkte till Battery Park varifrån man kan se ut mot vattnet och få en skymt av ”henne”. Vi har ju faktiskt sett den på nära håll tidigare, fast i en mindre version, i Paris. Kamerans zoom fick duga. Och vi var ju inte direkt ensamma där, fast de flesta andra stod i kö till färjan. Det var strålande väder men ganska kallt då vi fortsatte mot Ground Zero. Ingen trevlig attraktion, men man ska väl ha sett det om man är i NY.
Här är hon.
Och här är vi.
Vid Ground Zero.
Desto trevligare var outlet-varuhuset med kläder som låg strax intill. Vi fyndade bl a kepsar med Svamp-Bob fyrkant och McQueen-kläder – kändisar från den undre barnprogramsvärlden. Sen tog vi oss återigen till SoHo för att spana in dyra och trendiga affärer (mest från utsidan), men lyckades till ingens förvåning komma hem med flera kassar den dagen också… Vi intog lunch på en pub, och spanade sen efter skivaffärer. Allas behov måste tillgodoses.
På kvällen betade vi även av Times Square med alla reklamskyltar, och sen hamnade vi på ett sushiställe i SoHo där det tydligen hade spelats in scener ur filmen ”Prime”. Man får väl se den, fast jag aldrig hört talas om den tidigare. Det var gott och ganska billigt. En sort smakade kyckling. Hm. Efter en glass till efterrätt lyckades jag dra med min käre man ner i en källarlokal för lite stand-up comedy. Eller, vi blev inkastade och placerade nästan längst framme vid scenen. Under tiden de försökte fylla lokalen fick vi mellansnack av en svart kille (sorry, african american) som kallade sig själv ”negro” och orkade med fyra ståuppare innan vi gav upp vid ett-tiden. En av dessa var inkastaren som klagade på att ingen skrattade. Men jag skrattade, jag lovar!
Times Square.
På restaurangen.
På tunnelbanan kan man spana på folk, det är kul. Amerikaner har man ju sett och hört talas om men inte träffat så många och i deras eget land. Det finns svarta killar med solglasögon, keps med sån där platt skärm, enorma jeans med gällivarehäng och superblank basket/baseball/-tröja, på riktigt. Inte så många på natten kanske, då dyker andra typer upp. Ett udda par klev in i vår vagn, jag visste inte när vi gick av efter ett antal stationer vem av dem som var kille och vem som var tjej, om de nu var av olika kön, men de var iallafall ganska gulliga. Några smått falsksjungande ”latinos” i stora hattar dök upp en annan dag. Och svarta damer som verkligen har de där rösterna. Naturligvis har vi också sett Hare Krishna-typer (inte i tunnelbanan dock) och De Panflöjtspelade Indianerna. Alla storstäder har ju Indianerna (för de är väl samma överallt?).
Oj, det blev långt. Bara en del kvar…
Skitkul o läsa juh – guh så avis man blir!!!