Med mannen parkerad med varma mackor i soffan framför ishockey-VM kan jag passa på att blogga lite…
Jo, det var ju fint väder i helgen så då SKA man vara UTE. Vi passade på att göra detta. På lördagen käcka och välarrangerade, på söndagen oplanerade och otrevliga. Hm, så det kan bli.
Min käre man fick i födelsedagspresent att delta i ”springtävlingen” SpringCross, med tillhörande hejaklack (vi bangade senaste tävlingen), och den gick av stapeln i lördags ute vid Frescati på norra Djurgården. Vi hade bestämt träff med en annan familj som också hade en deltagare i familjen, och på plats träffade vi ännu en familj som vi känner. Barn och gräsmattor går ju bra ihop, så de kunde springa av sig som nyutsläppta kor. Vi hade picknick med oss och hejade på våra deltagare, som gick i mål ganska nöjda. Vi åkte hem nöjda med en dag i solen, undertecknad med ett par nyanser rödare panna.
På söndagen firade allas vår Skogsmulle 50 år på Lida utanför Tullinge. Vi bestämde oss för att åka dit bl a tillsammans med familjen från dagen innan. Det fina vädret höll i sig (keps på), men picknickmaten var slut. Vi (=jag ) tänkte att ”det kan man väl köpa på restaurangen”. När alla äntligen dykt upp (efter diverse felkörningar i jakt på bensinmack) fanns det olika ”sagostigar” man kunde gå, där olika sagofigurer skulle dyka upp längs vägen. Den enda som vi med barnvagnar kunde gå var en platt grusväg, och man fick läsa ur ett sagohäfte vid olika stationer. Om nu någon behagade stanna på rätt ställe. Och sedan stå stilla och lyssna. Istället för att springa fritt och undersöka saker i skogen. Och visserligen startade vi ganska sent, men ingen sagofigur fanns på vår stig, inte. Lurade! Jaja, dags för lunch. De andra hade naturligtvis picknick, men vi skulle köpa korv med bröd. Erik och jag trampade iväg, men kom tillbaka snart. Utan korv. Väldigt lång kö. Kunde någon ha räknat ut det? Skogsmulle (eller hans kumpaner) bjöd iallafall på tårta och saft ur minikåsa och den kön ställde sig snabbt man och barn. Sen väntade det stora ögonblicket då Skogsmulle själv skulle dyka upp. Och mycket riktigt, han stannade ungefär i ett ögonblick, och syntes dessutom knappt för det var så mycket folk. Och vem hade anat att han faktiskt var 50 år?! Jag trodde skogsmulle var för evigt ung (eller var det Alphaville?). Nåja, vi fick så småningom vår korv, men det hjälpte föga. Vi åkte hemåt med kurrande magar, men passade ändå på att storhandla på vägen med blodsockret nere vid knävecken. Alltid lika kul. Men vi hade ju iallfall tur med vädret.
Och nu är matchen slut…
